Fredag eftermiddag 16.25 började Haruka och jag resan mot Sendai, för att hälsa på Jin, som förra året studerade i Linköping som utbytesstudent, och Louise och Helene som ska studera i Sendai ett år. Dessutom skulle Haruka hälsa på sin pojkvän Tsubasa som har påbörjat sitt sista forskningsarbete efter fyra års studier i Sendai. Tsubasa betyder för övrigt vinge, inte vinge som i fågelvinge utan snarare änglavinge. Resan utgick som vanligt från Minamiyono-eki. Första bytet skedde 4 stationer bort, i Oomiya, för tåg vidare mot Kuroiso, Fukushima och Sendai. Vi hade valt att åka med lokaltåg av ekonomiska skäl, då resa med lokaltåg kostade ungefär hälften av vad en snabbtågsbiljett skulle kosta. Därför skulle resan ta runt sju timmar inklusive byten. Sträckan Oomiya -Kuroiso beräknades ta ca tre timmar och påbörjades stående. Efterhand började dock folkmassan minska och efter bara en halvtimme kunde vi få sittplatser.

Framme i Kuroisa hade vi planerat att gå av och äta en bit mat eftersom vi hade 20 minuters väntetid där. Till vår stora fasa upptäckte vi att allting hade stängt, det fanns inte ens ett Soba-hak på stationen. Jag undrade lite grann vad det var för liten by vi hade hamnat i, det kan inte ha varit mer än en kvarts miljon invånare här, av stationens storlek att döma. Till slut hittade vi i alla fall en kiosk där jag köpte en Latte Latte på flaska, en bulle samt något jag trodde var... Ja jag vet inte vad jag trodde det var men jag köpte det i alla fall. Åter till det senare.
 

Tågsträckan, med Saitama i söder och Sendai i norr.
Vi steg på tåget mot Fukushima, i vilket vi fick sittplatser direkt, dock ganska nära två högljudda, smått halvalkoholiserade, glada japaner, men de verkade ha ganska roligt och störde ingen nämnvärt mycket. I närheten av Fukushima åt jag upp min bulle och drack Latte Latten, sedan gav jag mig glatt på det jag hade kompletterat bullen och Latten med. Det visade sig vara en slags rå korv, med en fiskromsröra i mitten. Det var ju inte det jag hade väntat eller önskat mig. Men smaken var ganska så neutral, varken god eller osmaklig, så det var bara att bita i det sura äpplet, eller i mitt fall, den råa fiskromskorven. Efter denna kulinariska upplevelse, var det dags för ännu ett tågbyte i Fukushima. Inte heller här kunde vi hitta något ställe som hade öppet så vi åkte vidare mot Sendai. Det gjorde dock inte så mycket då jag för tillfället var ganska så ointresserad av nya matchocker.   

Efter ytterligare ett par timmar, närmare bestämt 23.15, var vi framme i Sendai, där vi mötte upp med Jin, en av hans klasskompisar, samt Varn, en utbytesstudent från USA. Haruka åkte vidare till Tsubasa, som bodde ca 10 tågminuter längre bort. Tillsammans med Jin och hans vänner, tog vi en taxi hem till Jin där vi sedan begav oss hem till var och en, jag i baktassarna på Jin. Jins lägenhet var väldigt japansk med pappersskjutdörrar och bambumattsgolv, en japanska toalett, dvs ett hål i golvet, och en gasuppvärmd dusch och varmvattenskran. Totalt två rum, kök, hall, toalett och badrum på ca 25 kvm. Litet men väldigt trevligt. Vi satt och småpratade en timme eller två och sedan gick vi till sängs. Jag fick sova i en bäddsoffa och Jin sov på sin futon, ett slags tjockt täcke med ett lika tjockt täcke över sig, typiskt japanskt.
 


 

Masamune Date

Lördag morgon kom Haruka och Tsubasa och hämtade mig. Jin skulle jobba så vi lämnade lägenheten 09.30. Jag fick låna Jins cykel och vi gav oss iväg mot Sendais slott som var beläget högt upp ovanför Sendai. Slottet var byggt av Masamune Date, en mäktig feodalherre som levde under 1500-talet. Tyvärr blev slottet sönderbombat under andra världskriget så det fanns inte mycket kvar av det men man såg ändå hur strategiskt riktigt Masamune hade valt platsen. Runt de höga murarna flöt Hirose-floden och man hade utsikt flera mil ut mot havet.

 


Utsikt över Sendai
 
Efter slottsbesöket åkte vi vidare på Zuihoden, ett tempel uppfört till Masamunes ära, som låg väldigt vackert beläget i en skog. Där fanns även föremål från Masamunes tid, bland annat guldsmycken från Europa.
 


Trappan upp mot Zuihoden


Zuihoden jinja (tempel)


Här tvättar man händerna för att rena sig innan man besöker templet, man kan även dricka vattnet för att rena sig inombords.


Gyutan-grillare

 Framåt eftermiddagen gav vi oss av inåt centrum för att träffa Louise och Helene. Eftersom vi hade lite tid innan vi skulle träffa dem så letade vi upp en restaurang för att få en bit mat. Något som är speciellt känt för Sendai är gyutan, oxtunga. Tungan är skivad i tunna skivor och grillad över eld. Då gyutan är så populärt är det långa köer utanför restaurangerna och väntetiden är ca 15-30 minuter. För ca 1000 Yen (= 70-80 kr) får man en tallrik med grillad oxtunga, oxsvanssoppa och ris med tsukemono, pickles. Något tveksamt provade jag gyutan, som visade sig vara ett väldigt mört gott kött. 

Efter den utsökta måltiden, träffade vi Louise och Helene och gick ett tag på stan med dem. Vi hann också med att undersöka deras studentrum som låg en bit från stan. De har ca 20 - 30 minuter med cykel till universitetet och dessutom en bit mellan de olika fakulteten.

På kvällen gick vi på en Kaitenzushi, där man sitter vid ett löpande band och kan välja mellan flertalet sushibitar som kommer susande förbi. För ett humant pris på 75 kr får man ca 20 sushibitar som man kan äta sig mätt på.

 
Under hela helgen pågick det dessutom en dansfestival, där dansare från olika skolor och föreningar från hela Japan kom till Sendai för uppvisning. Det dansades hejvilt på olika scener i hela centrum, folk hade samlats i massor och stämningen var allmänt hög.


Dansare på gågata i Sendai


Från vänster: Louise, Tsubasa, Helene och Haruka
 

Söndagen var ägnad åt en "Doraibu" (från engelska drive), dvs en biltur till något känt område. 08.00 hämtade Jin och jag en bil på Toyota Rental. Med oss var Yukinori, en kompis till Jin från samma forskningsrum på universitetet. Eftersom vi skulle bli sju personer, hyrde vi en för japaner ganska så stor toyota minibuss, i samma storleksklass som chrysler voyager. Jin och Yuki var helt exalterade över storleken på bilen, de hade aldrig åkt en så stor bil förr, då det inte är så vanligt att japaner har så stora bilar. En parantes är att det på tv här visas reklam för en honda där det betonas hur liten och behändig den är, till skillnad mot västvärlden där man lyfter fram andra fördelar som t ex rymlighet.

Efter alla "Eeehh", "Dekaiii" och "Sugeee", som kan översättas med "wow", "vad stor" och "häftigt", kom vi så äntligen iväg för att plocka upp Louise, Helene, Haruka och Varn. Med hjälp av GPS-navigatorn gav vi oss av inåt landet för att se en utslocknad vulkan på 1800 meters höjd. På slingrande vägar som hade gjort den gordiska knuten (ni vet, den som Alexander den store högg itu med sitt svärd) grön av avund, kom vi efter en dryg timme upp till toppen av vulkanen. I vulkanen hade en liten damm vid namn Okama bildats för att krönas av Kumanodake, en kulle (=dake) på 1800 meter.
 


Utsikt över molnen


Kumanodake och Okama
 
Efter vulkanbesöket så var det dags att ge sig ner på de slingrande vägarna igen. På vägen besökte vi en berömd restaurang vars specialitet var Kamoraamen, nudelsoppa med skivad anka. Även här fick vi stå i kö för att få plats i restaurangen.
Eftersom det börjar bli en lång reseberättelse avslutar jag lite kortfattat om resan hem på måndag. Måndag var en allmän helgdag, Health Care Day eller något liknande, därav den uteblivna skoldagen. Anmärkningsvärt är att om helgdagen infaller på en söndag i Japan så flyttar man den till måndagen. Praktiskt eller hur?

Eftersom sju timmar kändes lite länge så bestämde jag mig för att åka med snabbtåg hem, Shinkansen. För att åka med det så betalar man en extra avgift, Tokkyu, i mitt fall 4100 yen extra. Denna resan tog knappt två timmar. Väl hemma möttes jag av världens oväder, ösregn och kraftig blåst. På gränsen till taifun? Som tur var hade jag lånat ett paraply av Jin, dock var det något ineffektivt på grund av taifunen så det enda som var torrt efter cykelturen var nog mina skor som låg i en plastpåse i min ryggsäck.


Vy från Shinkansen, strax söder om Sendai


Haruka, jag och Jin framför MAX, tvåvånings-shinkansen

Tillbaka till reseberättelser